Lena, Silviasyster

Hej Lena, vem är du?
–Jag heter Lena Eriksson, är 54 år och bor i Hallstavik. Jag uppfattas nog som en ganska glad och yvig person. Jag har nära till skratt och nynnar nästan alltid på någon låt både hemma och på jobbet. Jag arbetar som aktivitetsansvarig på ett äldreboende som heter Kristingården. Mitt motto som jag lever efter är ”Hur svårt kan det va!?” Ibland komplicerar människor enkla saker istället för att bara ”göra” vilket gör att vi inte kommer framåt.

Vad är det som är så spännande med demensvård?
– Från att du föds samlar du på dig erfarenheter och kunskaper, du lär dig gå, cykla och får din första kyss osv.  Länge bygger vi vårt unika pussel med stort och smått  som gör oss till dem vi är. När du får en demenssjukdom börjar bitar falla bort en efter en och sakta tynar det som är du bort. 

”Vi söker ledtrådar, lyssna och känner oss fram för att hitta rätt väg att ge stöd.” 

– När flera viktiga bitar i pusslet fattas kan det göra att du inte längre klarar leva ett självständigt liv och då är det många gånger vi i äldreomsorgen som ska försöka överbygga dessa bortfallna bitar genom att jobba lite som detektiver. Vi söker ledtrådar, lyssna och känner oss fram för att hitta rätt väg att ge stöd i vad du behöver för att leva ett liv med livskvalitet. Vilka förmågor finns kvar? Hur underlättar vi att du kan fortsätta äta självständigt? Vad får dig att skratta?

 Det  är många som vill komma ut på cykeltur på kristinagården, något som Lena verkligen uppmuntrar! (bild:  Tiohundra AB)

”Jag ville utveckla mig  i min yrkesroll och såg att utbildningen skulle ge mig rätt verktyg för att göra ett bättre detektivarbete och kunna hjälpa de äldre på ett bättre sätt.”

Varför ville du vidareutbilda dig?
– Valet att studera till specialist inom demens växte fram eftersom jag ville bli bättre på att kartlägga och precisera vilka bitar som fallit bort hos dem jag hjälpte i mitt arbete som undersköterska. Min nyfikenhet hade ju redan fått mig att lägga allt större tid på att läsa litteratur i ämnet och jag lockades av att utvecklas i min yrkesroll. Jag hade arbetat drygt ett decennium när jag sökte min utbildning för att bli diplomerad Silviasyster. 

Hur tänkte du när du valde utbildning? 
– Jag kände att utbildningen till Silviasyster hade en inriktning som skulle passa mig. Fokus är på stödjande och lindrade demensvård. Jag såg att den skulle ge mig rätt verktyg för att göra ett bättre detektivarbete och kunna hjälpa de äldre på ett bättre sätt. Det är ju också en specialistroll som verkligen behövs.

”Det var ju många i klassen som inte heller hade pluggat sedan gymnasiet.”

Hur var undervisningen upplagd?
– Utbildningsprogrammet var på Sophiahemmet i Stockholm. Det var på halvfart under två år. Fysiska träffar varvades med distansundervisning via nätet. Jag kunde på så vis fortsätta jobba, även om jag under studietiden gick ner i arbetstid. Min dåvarande chef bekostade min kurslitteratur vilket jag uppskattade. 

Vad uppskattade du mest under studietiden?
– Jag vill nämna tre saker:

1. Silviahemmets vårdfilosofi som utbildningen utgår ifrån kändes så rätt för mig.  Den fokuserar på livskvalitet och har fyra hörnstenar: 

1. Symtomkontroll
2. Kommunikation och relation
3. Teamarbete
4. Anhörigstöd

2. Utbytet av erfarenheter med andra studenter uppskattade jag också mycket. Vi fick arbeta tillsammans i mindre grupper. 

Jag hamnade i en grupp som verkligen klickade direkt! Vi hade alla hade samma höga ambitionsnivå. Jag växte enormt av att bara få vara tillsammans  med andra som genuint hade samma intresse och vilja att förbättra arbetssätt inom äldreomsorgen. 

3. Praktiken vill jag också nämna som en av höjdpunkterna under studietiden. Det gav mycket att få komma ut och se andra arbetssätt och få träffa yrkeskollegor som kunde bidra med sina erfarenheter. 

”Vi kunde utbyta erfarenheter och alla hade samma höga ambitionsnivå att förbättra arbetssätt inom äldreomsorgen”

Något som var svårt? 
– I början minns jag att det var lite utmanade att hitta en bra studieteknik och formallian kring att skriva och redovisa sina uppgifter. Men jag fick bra hjälp av lärarna. Det var ju många i klassen som inte heller hade pluggat sedan gymnasiet.  

– Att studerar på distans innebär stor frihet, men också stort eget ansvar. Du ansvarar själv för din studietid och det gäller att ha disciplin.

Det bästa med att bredda sin kompetens?
– När jag stod där och tog emot Silviahemmets brosch av H.M. Drottning Silvia och fick min titel Silviasyster då kände jag mig riktigt stolt över mig själv, jag klarade det!

– Jag önskar att fler skulle ta steget, för sin egen skull men också för professionen! Behovet av specialistundersköterskor ökar i takt med att äldreomsorgen blir allt mer kunskapsintensiv och specialiserad. Utbildning skapar också trygghet i vårt uppdrag och jag tror också att det ger fler stolta medarbetare! Jag är stolt, och känner mig som en ambassadör.

– Specialistutbildningar ger också oss som jobbar i äldreomsorgen en vilja att driva utvecklingen framåt. När vi får djupare kunskap blir det tydligare hur vi ska ta oss framåt, och fokusera på att göra det bättre för våra äldre. Det är ju därför vi valt att jobba inom äldreomsorgen, viljan att vårda.

Lenas pepp till dig som vill plugga till demensspecialiserad undersköterska!

1. Du bygger din egen kompetens och stärker samtidigt svensk äldreomsorg. 
2. Du får träffa motiverade och inspirerade lärare, föreläsare och klasskamrater. 
3. Sluta fundera på att plugga, bara gör det! Jag har inte ångrat mig det kommer inte du heller att göra.

Här hittar du utbildningar för att bli specialistutbildad undersköterska inom demens 

Är du sugen på att vidareutveckla dig själv? Det finns många olika utbildningar för dig som är undersköterska. 

Läs mer om Silviasyster utbildningen här! Anmälan för 2023 är öppen!

Läs mer om andra specialistutbildningar här!